Vanliga frågor om benskörhet och bentäthetsmätning

1. Om benskörhet

  • Benskörhet, eller osteoporos, är en kronisk skelettsjukdom där benvävnaden blir glesare och mindre tät. Fler ben bryts ned än vad som byggs upp, och skelettet förlorar gradvis styrka. Det gör att man lättare får benbrott, ofta i ryggkotor, höfter, handleder och överarmar. Ofta märks tillståndet inte förrän man får ett benbrott efter ett lätt fall eller en mindre skada som ett friskt skelett skulle tåla.

  • Ja, benskörhet räknas som ett långvarigt, kroniskt tillstånd där skelettet gradvis blir svagare med åren. Sjukdomen försvinner inte av sig själv och kan oftast inte botas helt, men den kan bromsas. Med rätt behandling – läkemedel, regelbunden motion, tillräckligt med kalcium och D-vitamin samt rökstopp – kan man stärka skelettet och minska risken för nya benbrott. Behandlingen är ofta långsiktig och följs upp med kontroller.

  • Benskörhet ger ofta inga symtom alls innan det första benbrottet. Tecken kan vara benbrott vid lätt fall eller liten belastning, till exempel i handled, höft, ryggkota eller överarm. Vid frakturer i ryggen kan man få ryggsmärta, minskad kroppslängd när kotor trycks ihop och en mer framåtböjd hållning. Vid flera kotkompressioner kan man få kronisk värk, trötthet, sämre andning och sämre ork.

2. Risk och orsaker

  • Benskörhet kan drabba både kvinnor och män, men vissa grupper har högre risk: äldre personer, kvinnor efter klimakteriet då östrogenet sjunker, personer med nära släktingar som haft benskörhet eller höft- och kotfrakturer, samt personer med låg kroppsvikt eller späd benstomme. Risken ökar också vid fysisk inaktivitet, rökning, hög alkoholkonsumtion, långvarig brist på kalcium och D-vitamin samt långvarig kortisonbehandling.

  • Ja, om föräldrar, syskon eller mor- och farföräldrar haft benskörhet finns en ökad risk.

  • Ja, till exempel reumatiska sjukdomar, hormonella störningar, förlamningar, näringsbrist, diabetes och en del andra ämnesomsättningssjukdomar.

  • Ja, det mest kända är kortison i hög dos eller under lång tid, men även så kallade antihormoner som ges vid bröstcancerbehandling ökar risken.

3. Frakturer och varningstecken

  • Frakturer som uppstår utan större kraft, till exempel vid fall från stående, är typiska varningstecken för benskörhet. Vanligast är frakturer i överarm, höft, handled, bäcken och ryggkotor. Får du en fraktur vid en skada där skelettet egentligen borde ha hållit är det ett tydligt tecken på benskörhet. Frakturer som uppstår vid olyckor med stor kraft behöver däremot inte bero på benskörhet, och frakturer i händer, fötter och skalle har ingen direkt koppling till sjukdomen.

  • Ja, särskilt de första åren efter en benskörhetsfraktur är risken hög för att drabbas av fler frakturer. Om man fått en fraktur vid en skada när benstommen borde ha hållit är det ett tydligt tecken på benskörhet.

4. Bentäthetsmätning och DXA

  • Benskörhet mäts framför allt genom bentäthetsmätning med DXA (Dual-Energy X-ray Absorptiometry), en lågdosröntgen som mäter bentäthet i framför allt ländrygg och höft. Undersökningen är icke-invasiv, smärtfri, tar oftast 10–20 minuter och ger en mycket låg stråldos. Resultatet uttrycks som bentäthet i g/cm² samt som T-score och Z-score, och kompletteras med klinisk frakturriskbedömning (t.ex. FRAX) och ibland blodprover.

  • Du bör överväga en bentäthetsmätning om du har tecken eller riskfaktorer som tyder på benskörhet. Det kan vara att du redan haft en fraktur vid ett lätt fall, eller att du har riskfaktorer som ärftlighet, hög ålder, tidig menopaus, låg kroppsvikt, långvarig kortisonbehandling eller en sjukdom som påverkar skelettet. Kvinnor från cirka 65 år och män från cirka 70 år rekommenderas ofta en första mätning, särskilt vid ytterligare riskfaktorer. Mätningen visar vilken grad av förtunning skelettet har och används både för att fastställa benskörhet och för att följa effekten av behandling över tid.

  • Bentäthetsmätning med DXA kan göras utan remiss. För mätning av kroppssammansättning behövs däremot remiss från läkare.

  • Undersökningen kräver ingen särskild förberedelse. Du kan äta, dricka och ta dina vanliga mediciner som vanligt om du inte fått andra besked. Använd bekväma kläder utan metall över höfter och rygg, undvik dragkedjor, bälten och knappar, och ta av smycken i området som ska mätas. Tala om ifall du är eller kan vara gravid eller nyligen gjort röntgen med kontrast.

  • Vanligtvis utförs kontroller vartannat år för aktuella målgrupper.

  • Bentäthetsmätning är en riskuppskattning som bygger på jämförelse med en frisk kontrollgrupp. T-score jämför din bentäthet med unga vuxna, då bentätheten är som högst runt 25–30 års ålder. Z-score jämför mot en frisk kontrollgrupp där hänsyn tas till ditt kön och din ålder.

Boka tid för DXA – ingen remiss behövs

5. Behandling

  • Beslut om behandling tas alltid i samtal med din behandlande läkare, som väger in faktorer som tidigare frakturer och laboratorieprover. Osteopeni är en lägre grad av sänkt bentäthet, medan osteoporos innebär en mer uttalad sänkning – men i båda fallen är det helhetsbilden, inte enbart mätvärdet, som avgör. Fysisk aktivitet är en viktig faktor för att motverka benskörhet oavsett grad.

  • Ja, innan behandling påbörjas bör en utredning med laboratorieprover göras. Det görs mycket för att utesluta andra påverkbara orsaker till benskörheten, men även för att bedöma faktorer som påverkar valet av läkemedel, till exempel njurfunktionen

  • Kosttillskott som kalcium och D-vitamin kan behövas om inte kosten och utevistelse räcker, men räcker inte som ensam åtgärd när läkemedelsbehandling behövs. Vid manifest osteoporos med fraktur, framför allt i ryggkota eller höft, eller vid uttalad nedsättning av bentäthet, kan medicinering som påverkar benomsättningen bli aktuell. Flera läkemedel finns och val görs utifrån utredning och individuella önskemål. Syftet är att minska risken för kommande frakturer.

  • De läkemedel som påverkar benomsättningen kan ha en del ovanliga biverkningar, ibland svåra. All medicin kan ge biverkningar, som läkaren ska informera om innan behandlingen startar. Biverkningar kan ofta förebyggas och kan behandlas om de uppkommer.

  • De egna levnadsvanorna är mycket viktiga både för att förebygga benskörhet och frakturer och för att läkemedelsbehandlingen ska ge bra effekt. Regelbunden fysisk aktivitet och en väl sammansatt kost är hörnpelare. Rökning och hög alkoholkonsumtion ökar risken för frakturer.

6. Vad du kan göra själv

  • Fysisk aktivitet och en bra, tillräcklig och allsidig kost minskar risken för benskörhet. Bra balans skyddar också mot frakturer genom minskad fallrisk. Regelbunden träning för bra balans och muskelstyrka är viktigt. Rökning och hög alkoholkonsumtion ökar risken för frakturer.

  • Ja, under hela sjukdomsförloppet kan man påverka sin bentäthet genom fysisk aktivitet, en bra och allsidig kost, minskad alkoholkonsumtion och rökavvänjning.

  • Träning är i grunden positivt vid benskörhet. Bäst effekt har balansträning och träning som belastar skelettet, som styrketräning, gymnastik och stavgång. Den bästa träningen är den som blir av. Vid uttalad benskörhet bör du undvika aktiviteter med slag och fallrisk, och vid mycket uttalad benskörhet är det klokt att samråda med en sjukgymnast först.

  • Ja, vissa kosttillskott kan påverka bentätheten negativt. Stora tillskott av kalcium och D-vitamin kan till exempel förvärra tillstånd med sjukligt högt kalcium i blodet, ge magbesvär och öka risken för njursten. Det är en fördel om mat och dryck ger de näringsämnen vi behöver.

7. Praktiskt och vårdkontakt

  • Nej, uppgifter om vård på andra inrättningar, till exempel sjukhus, skickas inte automatiskt till din vårdcentral. Uppgifterna skyddas av sekretess och måste beställas med ditt godkännande. Meddela själv din vårdcentral om du råkar ut för en fraktur.